Bo Karlström:Tog taxi till kriget

18 mars, 2003

Prick åtta på morgonen den 28 januari 1973 skulle striderna i Vietnam upphöra. Det hade fredsförhandlarna i Paris enats om.
Bo Karlström tog en taxi från hotellet i Saigon till fronten för att bevittna när eld-upp-hör skulle träda i kraft.

Prick åtta på morgonen den 28 januari 1973 skulle striderna i Vietnam upphöra. Det hade fredsförhandlarna i Paris enats om.

Bo Karlström tog en taxi från hotellet i Saigon till fronten för att bevittna när eld-upp-hör skulle träda i kraft.

Strider pågick mellan den sydvietnamesiska armén och FNL och taxichauffören vägrade köra ända fram.

Klockan passerade åtta, men striderna fortsatte och blev allt intensivare. Då grep Bo Karlström in. Han gick fram till den sydvietnamesiske kaptenen och pekade på armbandsuret.

Ingen brydde sig. Striderna fortsatte och journalisterna fick springande fly tillsammans med de sydvietnamesiska soldaterna.

Det sista Bo Karlström såg innan han tog taxin tillbaka till Saigon var en tioårig pojke som söndertrasad av splitter dog inför hans ögon.

– Länge efteråt talades det på barerna i Saigon om den galne svensken som försökte stoppa kriget.

bryt

Kanske måste man vara lite galen för att som han klara av att bevara sin mänsklighet efter att ha rapporterat från blodiga krig och oroshärdar runt om i världen. Ibland har han tagit dumdristiga risker, ibland har han bara varit godtrogen. Ibland har han haft tur, som när han som en av de sista utländska journalisterna lyckades ta sig ut ur Kambodja när Pol Pot och hans röda khmerer tog över landet.

Schablonbilden av en klassisk utrikeskorre föreställer en whiskeypimplande cyniker, en luttrad och förhärdad misantrop.

Inte ett spår av sådant hos TV4s utrikeskommentator som med en lite flottig papperspåse i handen möter mig. Han ser snarast ledsen ut när jag tackar nej till kanelbullarna han köpt till intervjun.

För honom har minnet på inget sätt skänkt något romantiskt skimmer över Vietnamkriget.

– Det var fruktansvärt. Till skillnad mot i vanliga krig kunde man inte veta var fienden fanns. Där var ett oerhört lidande. Barn som dog inför ens ögon.

Ännu vevas skräckfilmen därifrån om och om i hans drömmar.

Bo Karlström var tidigt intresserad av vad som hände utomlands.

– Som pojke följde jag utrikesnyheterna och efter andra världskriget bilade jag tillsammans med min pappa genom Tyskland.

bryt

Han har varit journalist i 50 år, mesta tiden med samma bevakningsområde. I boken Iakttagelser, som han gav ut 2000, berättar han episoder ur detta långa korrespondentliv.

Det började på Expressens utrikesredaktion.

– Från den tiden minns jag när Berlinmuren byggdes. Men när de rev den såg jag det bara på TV.

På Expressen hade även Arne Thorén arbetat, SRs mytomspunne utrikeskorre som nyligen dog.

– Vi jobbade ihop för Sveriges Radio i New York en period innan SR placerade en av USA-korrespondenterna i Washington.

Att vara utrikeskorrespondent var förr i tiden förenat med hög status. Alf Martin på SR och Sven Åhman på Dagens Nyheter hade nästan ambassadörers status och betedde sig också som sådana.

Arne Thorén blev för övrigt så småningom ambassadör i Bagdad.

– Nu är det en helt annan hets. Glamouren har försvunnit. Man hinner inte ligga i poolen.

bryt

Vietnamkriget brukar kallas det första TV-sända kriget. Men Bo Karlström tror att dagens kolleger skulle skratta åt hur rapporteringen från krigen i Sydostasien gick till. Filmerna flögs hem till Stockholm och det kunde ta en vecka innan de kom fram. Då fanns inte snabbare teknik.

Ännu längre tillbaka i tiden, som när Alf Martin var SRs korrespondent i London, räckte det om man levererade en gång i veckan.

Men efter Arne Thorén, som ju kom från den hetsiga kvällspressmiljön, blev svensk utrikesrapportering snabbare.

Tempoökningen blev mest märkbar i radion, som numera har sändningar dygnet runt.

– Jag påverkades av Thorén. På slutet märkte jag själv att jag inte hann tänka efter som jag kunde göra förr.

En annan avgörande förändring är att reportrar som i dag ska rapportera från krig är betydligt mer kringskurna.

– Journalisterna är mera påpassade. Förr kunde man ge sig ut på egen hand. Det har blivit svårare.

Ändå tycker Bo Karlström att de yngre kollegerna gör ett bra jobb. Han pekar särskilt på en ny generation korrespondenter som kommit till, flera av dem kvinnor. Sådana som Cecilia Uddén, Titti Nylander, Agneta Ramberg, som han jobbade med på Ekot.

Blir man bättre informerad av dagens medier?

– Det kan man fråga sig. Även om journalisterna i dag är duktigare, kunnigare och mer pålästa kan det ökade trycket göra att journalistiken försämras. Under en kris kan det vara svårt att hinna gå ut från hotellet och man kan få nöja sig med att översätta lokalt material.

Nu tänker USA låta 500 journalister följa med förbanden i Irak. Vad tycker du om det?

– Det är snällt av amerikanerna, men journalisterna blir helt beroende av USA. Vi får se. Det är lätt att bli offer för propaganda. Man får träffa utvalda personer, hjältar på sjukhus. Både militären och regeringarna har lärt sig att styra medierna för att få som de vill. Informationen är tillrättalagd.

En motmedicin mot propagandan, som Bo Karlström rekommenderar, är att journalisterna åtminstone talar om för publiken under vilka villkor rapporteringen sker, så att folk inte tror att journalisterna smyger omkring i busken.

I skrivande stund är det ännu osäkert om det blir ett krig i Irak. Det mesta talar för det, nedräkningen pågår.

– Nu har man väntat så länge på kriget. Det är som ett spel, man slår vad om när det ska börja. Man tänker inte på helvetet och lidandet.

Bo Karlström påminner om att det verkliga kriget är något annat än pilar och knappnålar som flyttas på kartor.

Hans råd till journalister ute på fältet är handfast:

– Håll ner huvudet och ducka. En rubrik är inte värd att offra livet för. Man måste vara försiktig och inte tro att man har evigt liv. Man måste noggrant ta reda på vad det handlar om. Det kommer med åldern att man blir försiktigare. Men reportrar kan också hetsa varandra.

För några år sedan dödades TV4-fotografen Ulf Strömberg under ett bevakningsuppdrag i Afghanistan.

– Han blev offer för rövare, inte för kriget. Men man tänker sig nog för mer nu och bedömer riskerna. Vi kan till exempel jobba mer ihop med norrmän och danskar och CNNs personal och se till att bo tillsammans med andra journalister.

– På min tid var det ingen som sade åt mig att aldrig gå ut om det var skottlossning eller talade om vad jag skulle göra om fotografen skadades. Visst förstod vi att det kunde vara farligt, men vi hade ingen beredskap för vad vi skulle göra om något hände oss.

bryt

Farorna till trots har det ändå ett värde att Sverige har journalister ute i världen, anser Bo Karlström.

– Korrespondenterna ska vara svenska ögon på plats i stället för att vi bara måste lita till CNN. Vi vill ha ett eget sätt att se.

Men inte heller det är någon garanti för att den utsände verkligen kan ge en heltäckande bild av skeendet.

– På fältet kan det vara svårt att bedöma vad som sker i stort. Man har inget att jämföra med. Ibland är det lättare att ha överblick på hemmaredaktionen. Man ringer hem och hör vad som hänt för att få en allmän bild av läget.

– Om jag var i Saigon och en offensiv pågick i Hanoi var det bra att få information hemifrån. På plats valde amerikanerna vad journalisterna skulle få veta.

Man får så gott man kan försöka kontrollera uppgifter och skapa sig en bild av verkligheten. Journalisterna kan samtala med varandra, samarbeta och jämföra uppgifter de fått från olika håll.

– Jag litar mer på norska journalister än amerikansk militär.

Strömlinjeformningen förstärks av att det internationella material som tillhandahålls är mer och mer färdigpaketerat.

– I stort sett samma material distribueras överallt om det är krig eller om en presidentkandidat sagt något. Grundmaterialet är detsamma och kommer ofta från amerikanska byråer och bolag.

Det behöver inte vara propaganda utan har helt enkelt ett amerikanskt perspektiv.

– Man bör tänka på varför de visar just den här bilden av till exempel gråtande barn. Man ska vara misstänksam mot starka känsloyttringar. Är detta möjligt? Ibland är det så orimligt att man förstår att det inte kan stämma. Parterna vill bilda opinion.

bryt

Mod kan vara olika saker. Bo Karlström var vettskrämd av det nya mediet och all teknik när han kom till TV4.

– Jag beundrar mig själv för att jag vågade byta jobb efter 32 år på SR. Det hedrar TV4 att de anställde en 60-årig journalist.

Bytet av jobb innebar också ett byte av företagskultur.

– På TV4 är det enklare och mindre byråkratiskt, kortare beslutsvägar. Jag blev förvånad över att det var så mycket enklare på TV4.

Bo Karlström rekryterades till TV4 för att tillföra kanalen tyngd och auktoritet i Nyheternas utrikesbevakning. Han fungerar som kommentator med faderlig pondus i kristider, men även som en sorts mentor och erfarenhetsbärare för yngre kolleger. Han tycker att den privata kanal han nu jobbar för står sig gott kvalitetsmässigt i konkurrensen.

– TV4 har en bra nyhetsdel. Det är viktigt för företaget att kunna visa upp klass för att som kommersiell kanal bli accepterad. Vi strider inte med andra kommersiella kanaler som TV3, utan med SVT och public service.

hl@sjf.se

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera

Journalisten på Youtube

Beskrivning av video 

Grodor

Fler grodor

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Redaktionsbloggen

Journalisten reder (nästan) ut DNs polisanmälan

Är den henifierade DN-sajten dhen.se polisanmäld? Svaret är ja. Fast nej.

mer

Formatbloggen

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies